Luftballong

Oops, we did it again… Vad vore en resa om den inte var lite crazy. Vi börjar göra oss kända genom att göra dumma saker i luften. Så efter vi hade hoppat fallskärm på Hawaii så frågade vi oss själva, vad är nästa steg? Egentligen så har vi gjort det värsta, att slänga oss ut från ett fullt fungerande flygplan. Men. Redan till vår Japanresa för ett år sedan började pappa att hinta att han vill åka luftballong. Vem vill ens det? Så vi letade efter en sådan tur i Japan och sedan på Hawaii. Det fanns helt enkelt ingen. Så, när vi började planera inför vår nästa resa så var det en fördel ifall den kunde erbjuda luftballong. När jag sen hittade att den aktiviteten fanns här på Svalbard så skickade pappa tillbaka när bokar vi?

Så ja, nu har vi genomfört denna ångestladdade aktivitet. Pappa började redan prata förra veckan om att han var nervös för den. Jag vågade inte då berätta att jag har varit nervös över den sen vi bokade. Imorse när klockan ringde så var det första jag tänkte snälla, låt det vara molnigt. Det är en väldigt väderberoende aktivitet så är det molnigt och blåsigt så kan det ställas in. Men solen sken och det var blå himmel, tur i oturen. För det här fina vädret bidrog med spektakulära vyer från luftballongen.

Vi blev hämtade på hotellet vid halv tio och tack och lov så var det fler med på den här rutten och inte bara vi. Först fick vi en genomgång på hur dagen skulle gå till och därefter fick vi ta på oss vår mundering. Pappa och jag fick dela på en skoter, vilket var rätt skönt för då slapp jag köra. Mina axlar är inte bra idag. Vi var ett ekipage på fem deltagare, två ryska piloter samt tre andra guider. Vi åkte snöskoter till startplats A först, där släppte de ryska piloterna en testballong för att se hur väderförhållandena såg ut. Det såg inte bra ut. Så vi fick fortsätta en bit till till startplats B, en plats som låg lite i lä. Där började hela gänget få ihop den här luffballongen. Om jag inte hade behövt se på hur de byggde ihop ballongen och hur pappa hjälpte till så hade det kanske känts bättre i magen. Det tog ungefär 40 minuter från att de började bygga ihop ballongen tills vi var redo för avfärd. Under den här tiden så steg mitt behov av att lätta på blåsan, vilket jag inte ville göra. En av de andra kvinnliga deltagarna fick göra sin business bakom en skoter, gross.

Men i alla fall. När ballongen var klar så var vi tvungna att skynda oss in den lilla rottingkorgen så att ballongen inte åkte iväg. Det var väldigt trångt kan jag säga er, vi var sex vuxna i en korg på cirka 1x2m. Så det var väldigt koseligt. Det som var bra var att jag fick tillbaka värmen i mina kroppsdelar, tårna hade börjat frysa i väntan på att killarna skulle bli klara med att bygga ihop ballongen.

Hela ballongupplevelsen var otroligt mäktig. Man svävade ovan marken och det var alldeles knäpp tyst däruppe och utsikten var magiskt. Snötäckta berg mot en klarblå himmel. Vi kunde inte ha fått ett bättre väder. Allt såg orört ut, som en riktigt vildmark. Vi var uppe på ungefär 850 meters höjd och jag hade ingen höjdrädsla överhuvudtaget. Jag kunde titta ner och inte känna något pirr alls i magen. All min nervositet försvann när vi hade skyndat oss in i korgen, då var det bara spänning i kroppen. Vi var lite oroliga innan att vi skulle bli åksjuka eller att det skulle kännas som att åka segelbåt. Men det kändes knappt att man rörde på sig, så smooth var resan. Enda gången som jag tyckte det var lite obehagligt var när någon rörde på sig för då kände man hur korgen guppade.

Vi var uppe i luften i 45-60 minuter, gissar jag på. Man har ingen tidsuppfattning så där överhuvudtaget. Landningen sen var en upplevelse i sig. Vi hade fått instruktioner på hur man skulle ta en landningsposition. Det var dock väldigt svårt att luta sig bakåt samt böja på knäna när vi stod som packade sillar. Och landningen var som att göra ett magplask, det var en hård smäll rätt i backen. Det fanns ingen dämpning överhuvudtaget, så jag förstod varför vi behövde böja på knäna och vara mjuka i kroppen.

Efter vi hade landat så var det bara en procedur att komma ur korgen. Jag fick gå av sist och pappa först så han skratta åt mig när jag skulle gå av eftersom ballongen var då på väg att flyga iväg en bit. Därefter var det dags att paketera ihop schabraket, och det tog sin lilla stund. Sen var det lunch. Och även idag bjöds det på den där skumma maten som vi blev erbjudna igår. Idag tackade vi inte nej. Så jag tog min färdigpaketerade lunchmåltid, Real Turmat. Det var inte så illa som jag trodde det skulle vara, tyvärr så lät jag inte varmvattnet vara i tillräckligt länge för pastan var fortfarande krispig. Efter denna gastronomiska upplevelse så var det dags att åka hem igen. Äntligen för jag var fortfarande kissnödig. Det tog kanske två timmar att komma hem. Två timmar som passagerare på en guppande skoter och superkissnödig. Ni måste förstå vilken kämparglöd och stålfokus jag hade för att inte bara lätta på trycket. Åtta timmar utan att kissa, det är en utmaning utan dess like.

Väl tillbaka på hotellet så bytte vi om och gick till ett fik. Klockan var halv fem så det kändes dumt att äta middag redan då, så en fika fick duga. Vi fikade en stund sen gick vi till en restaurang, som inte låg på hotellet, och bokade bord till senare på kvällen. Stationen hette restaurangen, den var faktiskt helt okej. Pappa åt valbiff och jag fick smaka. Det var skumt att äta något som såg ut som kött men som smakade som fisk. Eller det smakade som viltkött med en eftersmak av fisk. Väldigt speciellt.

Nu, sitter vi i hotellbaren igen. Det är nog snart dags för oss att gå och lägga oss. Man blir rätt utpumpad av att vara ute och igång hela dagarna. Imorgon har vi dock bara en halvdagstur, vilket är rätt skönt faktiskt. Vi blir förhoppningsvis klara runt halv två, två. Imorgon är även sista dagen här. Det känns lite skumt att bara vara på en resa på fem dagar. Vi jobbar i helgen så det är bara att slängas tillbaka in i vardagen igen när vi kommer hem.

Nu ska jag sluta skriva, pappa undrar varför jag inte är klar än…

Mahalo!